Krönikor

Svenska Dagbladet 9 november 2013

karin_thunberg_731375b Småvanor

Det tog ett tag innan någon förstod varför skedarna försvann i besticklådan. Eller rättare sagt; varför alla behövde leta och inte som hemma rent reflexmässigt kunde sticka ner handen och rycka fram en lagom präktig sked. Förklaringen var enkel: Alla andra hade tydligen för vana att lägga dem längst till höger – medan jag fortsatte lägga dem i mittfacket. Som jag alltid har gjort. Fram till nu, när jag under några veckor delade kök med andra och insåg att det fanns alternativ. Man kan, bevisligen, lägga skedarna längst till höger också. Om man nu inte är så djärv att man trycker ner dem först i raden, det vill säga till vänster.

Insikten var rent svindlande, hemmablindheten försvann med första diskvattnet.

Genom åren har jag bytt både liv och hemort, kök och män. Så här i backspegeln verkar det ha varit betydligt enklare än att förändra tillvarons småvanor. De där vardagsvalen som man gör medan man tänker på något annat. Från början skapades de säkert utifrån speciella behov eller övertygelser men att de upprepats, varv efter varv, måste handla om gammal vana. Oavsett om det handlar om kappekopparnas placering i ett köksskåp, var man lägger besticken i en låda – eller sig själv i en dubbelsäng.

Vänstersidan är min, oavsett vem som sover bredvid eller hur praktiskt det är att vi ligger just så. Mitt eget argument har varit just vanan. Att jag oroliga nätter kravlar mot andra sidan för att hitta en hand eller fot som sprider lite trygghet. Vilket, åtminstone rent teoretiskt, skulle innebära att om jag ligger på fel sida – ja, då faller jag ur sängen.

Teorin har aldrig testats eftersom jag tjurigt håller jag fast vid min sänghalva. Till och med häromveckan när maken och jag övernattade på hotell med en säng som var inskjuten mot väggen. På hans sida. Vilket krävde att han måste krypa över mig om/när han behövde gå upp på natten. Vilket de flesta män 50+ har för vana att göra. Jo då, jag insåg dilemmat men hävdade att det inte var något problem, för mig. Att han sen höll på att stupa i golvet innan han kravlat fram och tillbaka över en sovande hustru är absolut inte en annan historia. Det är samma. En närstudie av vardagsvanornas idioti.

I en intervju poängterade skådespelaren Maria Lundqvist, den begåvade som snart ger sig ut på turné med föreställningen ”Min bror & jag”, att vi människor har så mycket större bredd än vi själva alltid inser. Bara vi vågar testa gränserna. Hennes tips var att börja med något enkelt, som att byta sida i dubbelsängen.

Jo då, så långt skulle jag absolut kunna sträcka mig. Att flytta till New York eller utbilda mig till konditor eller familjeterapeut verkar inte heller orimligt. Åtminstone inte jämfört med att placera skedarna någon annanstans än mitt i en besticklåda.

Svenska Dagbladet 2 november 2013

karin_thunberg_731375b Gravstenar

Jo då, nog hörde jag henne muttra och rösten måste ha kommit ovanifrån eftersom min syster var djupt troende, övertygad om att döden inte innebär slutet utan början på en annan, himmelsk dimension.

Men nu handlade det om de där blommorna jag tagit med. Storasysterirritationen var tydlig; måste jag alltid vara ute i sista sekunden, kunde jag inte gått till en blomsterhandel i stället för att rycka åt mig en kruka ljung när jag ändå handlade middagsmat. En kruka som dessutom visade sig vara knastertorr. Den kommer att vissna direkt, varnade hon från sin evighet. Om den inte fryser ihjäl redan första natten.

Jag stod där lillasystertafatt vid hennes gravsten och visste att hon hade rätt, förstås. Precis som hon brukade ha rätt när vi trätte om praktiska ting här på jorden. Hon var ju ändå fyra år äldre, alltid. Nu kunde jag snabbt byta ämne, undra om hon ville veta vad som hänt sedan hon gick bort. Allt gick ju så fort. Som den som smiter iväg från en fest, bara rycker kappan från en galge och försvinner.

Det kändes som hon drog efter andan, satte sig tillrätta bland de mörka höstmolnen. Ville höra. Inte minst om barnbarnet, parveln som hon fick njuta av alldeles för kort stund.

I skymningen klappade jag hennes sten till adjö, påminde att om det blev ensamt kunde hon kanske prata med mannen som låg bakom henne, liksom rygg i rygg. Om denne Acke Bloom inte var någon språksam person kunde hon kanske pröva med kvinnan på andra sidan. Amanda Lagergren, död redan 1920. Hon borde ha hunnit vänja sig vid tillståndet.

Det är Allahelgonahelg, en helg när vi lyser upp älskade, bortgångna människors sista vilorum med ljus och blommor.

Att minnas dem är viktigt, samtidigt borde vi kanske tänka lite på oss själva när vi vandrar där över kyrkogårdar. Bestämma hur vi vill ha det sedan, efteråt. En advokat lärde mig att det är medan kärleken blomstrar som vi ska diskutera konsekvenserna av en eventuell skilsmässa. På samma sätt borde vi bestämma var och hur vi vill bli begravda medan vi fortfarande känner oss någorlunda vid liv.

Det är mindre skrämmande då.

Länge sa jag att jag vill bli strödd på Katarina kyrkogård i Stockholm. I den där hörnan som flammar av ljus just denna helg. Att få ligga där och trängas var den enda tanke jag kunde uthärda. Dessutom är det en kyrkogård fylld med röster, prat och skratt. Människor sneddar på tvärsen, tar en genväg förbi stenarna med Anna Lindhs och Cornelis namn.

Nu lutar jag också åt en sten. Även om det är tveksamt hur många som kommer att ränna dit med en kruka torr ljung. Men möjligheten ska ändå finnas. Redan nu kan jag försäkra att blommor inte är nödvändigt. Mer kommer jag att uppskatta om någon klappar lite på min sten. Tar sig tid att berätta vad som hänt sen sist. Inte bara världshändelserna. In i evigheten vill jag höra om det vanliga vardagslivet, gärna spetsat med något riktigt bra skvaller.

 

Svenska Dagbladet 26 oktober 2013

karin_thunberg_731375b Scanna

Första gången gick min svåger som en triumfatorisk härförare genom en skånsk mataffär, klickade stolt på paket och burkar, häpnade sedan: ”Va, scannar ni inte i Stockholm?”

Det är möjligt att många redan då tagit över kassajobbet och själva checkade ut sina varor, innan de tacksamt betalade för kalaset och lommade hem med sina kassar. Jag gjorde det inte – och har fortsatt vägra. Jo då, det händer att jag tar ett felsteg, som häromveckan på IKEA när jag efter en evighetslång väntan insåg att jag hamnat i kön där man själv förväntades scanna av varenda pryl, ner till ett stackars Gäspa-lakan och en Proppmätt-skärbräda. Ett sådant misstag förstärker bara den tjuriges beslut att fortsätta sin scanningsstrejk.

Ärligt talat förstår jag inte vem som vinner på att vi kunder själva gör jobbet. Eftersom varje självscanningskassa har en utposterad expedit, någon som tåligt väntar på att rycka ut när människor och/eller tekniken gått i baklås. Några kunder gör fel redan från start. Andra har fattat galoppen men tjafsar ändå till det på upploppet. Det är då de utposterade kommer susande, pekar och förklarar. Medan vi som behållit vår plats i kön morrar över den som ingenting begriper – tills vi själva står där med termoskannan Behövd och behöver all hjälp i världen.

Problemet är inte tekniken. Det jag i grunden ifrågasätter är om allt detta egenarbete verkligen förkortar kötider, skapar bättre flyt ut genom affärer. Den större, mer allvarliga, frågan är varför jag som kund ska betala alltmer för varor som jag i allt större utsträckning själv bokar och fixar. En gång – å, ljuva tid – kunde man gå rakt fram till en kassa på en järnvägsstation och köpa en biljett. Någon satt där bakom som vänligt frågade vart man ville resa – och vips hade man en pappersbiljett i handen. Nu sitter jag hemma och bokar resor mellan himmel och jord, till Nässjö och Neapel, och det är koder och avgångstider, det är mat eller inte mat, och när jag äntligen börjar se slutet på mina ansträngningar kraschar nätet och det är bara att börja om från början.

Före flygavfärd ska jag inte bara ha packat min väska, jag bör också ha checkat in mig själv hemifrån, så personalen befrias från besväret att fixa mitt boardingkort.

Inte vet jag om det hjälper att gå i scanningsstrejk – eller nu-trycker-jag-inte-in-en-enda-kod-mer-vägran. Nästa steg är väl att vi själva måste framföra alla åkdon, rent bokstavligt. Så kära läsare, bli inte förvånade om ni på nästa flygresa hör min röst välkomna er till en behaglig åktur. Förklaringen kan vara så enkel som att det var jag som blev avscannad i dörren och fick uppdraget att flyga planet, i bästa fall med hjälp av någon utbildad i uniform.

Det är lika bra vi vänjer oss vid framtidsscenariot; nästa gång kan det vara er tur.

 

Svenska Dagbladet 19 oktober 2013

karin_thunberg_731375b Nallebjörn

Jag är på nallejakt och nu gäller det inte vilket gosedjur som helst. Nej, en speciell nalle måste det vara till pojken som inte är större än att han kan lyftas i en handflata men redan intar en speciell plats i mitt liv. Eftersom hans pappa gör det.

Att han ska få en nalle är självklart. Det ingår i traditionen sedan jag själv födde barn och på skakiga ben vacklade runt och letade efter den björn som sonen skulle kunna älska, livet igenom. Nu hastar jag en snitslad bana mellan leksaksaffärer och inser hur mycket som hänt sedan jag senast var på nallejakt. Valmöjligheterna är enorma, gråzonen total. Stundtals kan varken jag eller expediterna urskilja vad som är nallar och vad som är likartade gosedjur, i de mest förbluffande material och utförande.

De första jag ser är alldeles för stora. Dubbelt så långa som pyttepojken som ska ha dem. Andra är för sladdriga eller uttryckslösa. Det måste vara en nalle som man kan se in i ögonen, envisas jag. Någon man kan tala med när ingen annan begriper. Och en som tål snor! Ingen vit, tjusig som blir smutsig direkt. En nalle för livet måste tåla många tårar. Men också att släpas runt. Först till dagis – tack psykoanalytikern Winnicott som lärde oss behovet av övergångsobjekt, att små barn behöver ta med en bit som är ”hemma” och ”trygghet” – och sedan vidare till studentrum och andrahandslyor. I de senare intar de kanske inte direkt hedersplatsen. Men lyft på täcket hos den som flyttat hemifrån – jag kan nästan lova att där någonstans i den slarvigt bäddade sängen ligger barndomens nalle. Den man inte överger – men den som heller aldrig slutar ge en smula tröst när det verkligen kniper. Även vuxenliv kan knipa, när vi minst anar.

Första presenten till en ny människa ska inte underskattas. Eller slarvas bort. Mitt eget misstag som nybliven mamma var att jag samtidigt med nallen köpte en docka, en halvful med blundögon och spretigt hår. Sonen slog raskt ihop dem till en enda goseblandning, kallad nalledockan. I flera år var de oskiljaktiga. Så fick den fina nallen släpa på dockan med sprethår, hon vars ena öga snart klappade ihop så hon därtill var halvblind.

Nu går jag på sparsmakad jakt – och pustar i pauserna med Barbro Lindgren-ord. I hennes Barnhans land finns den klokaste nallen av alla: farbrornallen som bildar VLMF. Vilket naturligtvis inte betyder ”Vems lilla mössa flyger” utan frågan vi alla behöver ställa med ojämna mellanrum: ”Vad lever man för”. Svaren kan skifta och om det mesta kan vi vara oense. Utom att det är genom nya små barn som livet går vidare. För en pyttepojke på dryga två kilo räcker det än så länge att snusa mot varm hud, att äta och sova. Men en dag när han slår upp ögonen står jag där med nallen som håller för både kärlek, skratt och tårar. Att han finns är jag säker på.

 

Svenska Dagbladet 5 oktober 2013

karin_thunberg_731375b Dialekter

Den kanske ligger och vilar hos alla, bidar sin tid under all vår sociala, kulturella – för att inte tala om geografiska – anpassning. Men plötsligt händer något som får det täckande ytskiktet att rämna. Det kan räcka med ett telefonsamtal från en vän eller släkting som stannat kvar, aldrig flyttat från platsen där vi en gång växte upp. Dialekten vaknar, orden som vi nästan glömt att vi en gång använde forsar fram. Vi är hemma, i vårt barndomsspråk.

Jag råkar sitta på en passagerarbåt i den blekingska skärgården och någonstans akterut hör jag mannen som utbrister: ”Ja, jädra anåda” och jag blundar och tänker att det skulle kunna vara pappa. Om han inte försvunnit till evigheten för det som redan hunnit bli många år sedan. Två minuter senare står jädra-anåda-mannen bredvid mig. Har tvärstannat, undrande. Måste fråga om jag inte är Nisses däka? Jag nickar, öppnar munnen och ut rinner diftongerna som om jag aldrig någonsin lämnat staun, förlåt stan, det vill säga Karlskrona.

Blixtsnabbt kan vi enas om både det ena och det andra. Som att havet är nästan bleke denna morgon, att dimman som jons stod som en boe längre ut i skärgården nu verkar ha lättat men också att det är nytigt att vi båda glömt namnet på en gemensam bekant. Sen taur vi nya tag, konstaterar att det fortfarande gaur, tack och lov, att köpa rågskorpor. Och kroppkakor. Även om mannen erkänner att han blivit tjer på kroppkakor och hellre föredrar rålåper. Sen hiar vi oss båda och han berättar att han varit pillemasare i hela sitt liv men nu, jädra-anåda – är han en fri pensionär som ska ut och titta på fåglar på Ytterön.

Vad vi talade om? Äsch, kanske kan ni gissa eller också kan ni kan hitta på en egen översättning. Det viktigaste var inte orden, samtalet, utan att han stod kvar så länge att jag hann bli däka ett tag igen. Det som betyder flicka, till och med enligt Svenska Akademiens ordlista. Och är ett godkänt ord – enligt nätet – i Scrabble.

Det finns andra stunder, upprörda eller på annat sätt känslosamma, som min kropp glömmer bort att den fått upp r:en till mindre skorrande varianter. Plötsligt har de halkat ner i halsen igen och vokalerna åker kana, hakar i varandra, genom hela alfabetet. Det är som att se sig själv i spegeln en tidig morgon, innan man fått styr på hår och ansiktsdrag. Den där hastiga glimten när man sticker tandborsten i munnen. Hej, oj, är det så här jag ser ut …

Nu värnar jag både rynkor och dialekter; allt det som berättar vem vi är, egentligen. Och orden vi gömmer inom oss – kära nån, snart finns ingen längre kvar som minns dem. Och då, ja då tror väl alla att en stekare bara finns på Stureplan, när vi blekingar vet att det också kan vara en som jobbar på hamburgerrestaurang – eller en totalt misslyckad lue.

Svenska Dagbladet 28 september 2013

karin_thunberg_731375b  Feniciska trappan

943, säger några. Andra hävdar att den är 958 trappsteg lång, den feniciska trappa som förbinder hamnen på Capri med staden Anacapri högt där uppe mot klippranden. Vi går nerför, av ren lathet, men det räcker för att vaderna ska gnälla av träningsvärk flera dagar framöver. Det räcker också för att hinna se utsikten – och tänka på alla kvinnor som i generationer, vägen kom först på 1870-talet, bar allt som familjerna behövde på sina huvuden, uppför, uppför. Också vatten. Så mycket måste ha skvätt över i deras lerkrukor, tänker jag innan vi ens nått halvvägs. Sen inser jag allt annat som skvätta över, överallt. Det som nyss var fullt blev överfullt och rann ut, hittade genvägar, smitvägar. Till slut bara en bottensats kvar. I bästa fall det viktigaste, själva essensen. Om det sedan gäller ord eller handlingar, ambitioner eller föresatser.

Det är lätt att börja i stor skala, tro att man kan och vill och orkar så mycket mer än man i verkligheten mäktar med. Bördan lättar med klättringen, när vi väl nått målet kan vi förundrat se hur lite som blev kvar – av allt det där vi från början trodde var livsviktigt.

Vad jag talar om, rent konkret? Var och en kan säkert välja vilka livsprojekt som började så storstilade men slutade som rena bottenskrapet. Eftersom så mycket skvätte iväg medan vi höll på att gneta framåt, uppåt.

Själv tänker jag på orden. Inte dem jag sparat – eller kanske till och med publicerat – utan alla jag kastat. Suddat ut. Numera raderar genom ett enkelt handgrepp på dator. Sorgen och surheten först när de inte höll, tacksamheten efteråt att de är borta för alltid. Föräldraomsorger kan se likadana ut, tänker jag när jag ser mamman som bär på ett barn som mycket väl kunde ha gått på egna, stadiga ben. Snart måste hon sätta ner sin älskling. Inse att hon inte kan undanröja varje sten på hans väg. Detta gäller oss alla: till slut måste vi kunna både falla – och resa oss – på egen hand. Borsta av knäna och gå vidare.

Inte måste man vandra 300 meter rakt uppför berg för att se allt annat som man lätt kan göra sig av med, utan saknad. Som de där föreställningarna vi har om oss själva, de som inte varit giltiga på många år: Allt vi inte tror oss kunna. Eller våga. Men också det omvända; det vi påstår oss klara av men aldrig ens vågat testa av rädsla för att det kanske inte stämmer. Överord är lika farliga som underord. Misslyckandet hänger skälvande vid klippkanten.

Jag vandrar nerför feniciska trappan på Capri och tänker på kvinnorna som strävat före mig, i generation efter generation. Som om jag mötte dem där i krökarna. Min egen ambition att också klättra uppför är lätt att skvätta över kanten. Om det är något jag lyckats bevara, längst där nere i botten, är det ett minskande behov av att bevisa, någonting.

 

Svenska Dagbladet 21 september 2013

karin_thunberg_731375b  Capri

Inte lär jag sitta vid datorn denna lördagsmorgon. I bästa fall har jag just slagit mig ner i Filosofiska trädgården – om nu Capri verkligen finns.

En väninna, den här historien måste berättas från början, hade en älskad mormor. En sådan som man kunde cykla till när livet skavde. Hennes mormor var tryggheten, den som stod i köket och stekte pannkakor och sjöng sin älsklingssång ”Det var på Capri vi mötte varandra.” Till slut kunde hennes lilla barnbarn inte bärga sig, måste fråga om det Capri i sången verkligen fanns? Mormodern hejdade sig med stekspaden i luften, stod tyst en stund – men samlade sig sedan till förmodan: ”Men det måste det väl ändå göra?!” Min väninna, konstnären Josefine Axelsson, åkte dit för att med egna ögon ta in ön till ett av sina konstprojekt. Nu är det min tur.

Det känns så skönt att något finns, på riktigt.

Men inte bara. Vi behöver också det som numera verkar vara i riskzonen: allt det där vi kan fantisera om, klura över, diskutera och kanske vara oeniga om, men till slut ändå hitta en gemensam lösning på. En lösning som kanske inte alls blev den vi trott från början.

Idag behöver vi inte fundera en sekund, på någonting.

Om ingen direkt vet vad som händer i kroppen med 5:2-metoden, när Kristallnatten var, vad begreppet ”attityd” egentligen betyder eller vem som skrivit boken som heter något med ”… förföra dig – men jag orkar inte” – ja, då fortsätter inte samtalet med gissningar. I stället sliter någon omedelbart fram sin telefon, levererar facit direkt. Det är som om vi inte uthärdade minsta ovisshet, den lilla glugg i vardagen när vi står rådvilla, blanka i skallen som en skridskobana. I förlängningen – det är risken jag ser – tappar vi förmågan att klura på egen hand, försöka minnas, hitta förklaringar. Vi går också miste om, det verkar minst lika farligt, förmågan att leka och hitta på, fantisera om hur något skulle kunna vara. Så mycket har inga givna svar. Låt vara att Kristallnatten var den natten mellan den 9 och 10 november 1938 och att det är Margareta Strömstedt som skrivit fina ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte”. Men resten?

Om Capri verkligen finns så sitter jag där idag och tänker på allt som inte är lika givet. Till detta ändamål verkar en filosofisk park, den som är skapad av författaren och nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson och hans hustru Marianne, vara helt perfekt. Längs de olika stigarna lär 60 filosofers tankar finnas utspridda. Långsamt ska jag vandra runt och trösta mig med att man inte behöver vara Einstein, oavbrutet. Hans ord finns där redan, nedskrivna på en lertavla. Och över alltihop hörs säkert ekot av min barndoms gamla skiva ”… Natten var en dröm en saga, vid Marina Grandes strand…” – med han Sven-Olof, vad han nu hette …
Svenska Dagbladet 31 augusti

karin_thunberg_731375b  Kursstart för en plats i soffan

Så tystnade sommarljuden, ett efter ett. Fåglarna först, nu vaknar vi inte längre till duvan som hoar så ödsligt bortanför gullregnet och tornsvalorna har lämnat sitt bo ovanför sovrumsfönstret; det finns alltid några nervösa, sista veckor när man inte vet om fåglarna ska hitta hem eller krascha rakt in i rutan. Till och med en vanlig lördagseftermiddag är numera så tystlåten att man kan höra vinden viska genom trädkronorna; granntomternas helvetesmaskiner vilar, grässtrån och tuvor ska inte oavbrutet klippas, trimmas, justeras.

Och så en morgon är den där; börja-skolan-luften. Det första stråket av kyla som påminner om magpirr och nytt pennskrin – och just denna vecka ”tack-och-lov-att-man-aldrig-gått-på-Lundsberg-lättnaden”. Jag står barfota på terrassen och tänker att nu är det dags. Nu ska jag sannerligen lära något nytt, börja den där kursen som aldrig blev av förra året.

Läsa italienska? Knäcka ”kreativitetskoden”? Sjunga i kör eller forska fram gamla anfäder? Försöka bli deckarförfattare och döda för nöjes skull? Bygga fioler? Bli fotterapeut eller KBT-terapeut eller skaffa en diplomerad resebranschutbildning – på distans? Jaga min egen julskinka och fälla ett vildsvin? Eller kanske göra staden till ”min lekplats”? Å, det där sista låter spännande; att ”smidigt, kontrollerat och snabbt röra sig genom alla sorters miljöer, efter sina egna fysiska förutsättningar”. Genast ser jag premiärer och vernissager och andra kulturella evenemang där det gäller att småpratande, kindpussande hoppa från tuva till tuva utan att rasa ner i något ensamt slukhål. Men vänta, denna kurs handlar om att rent faktiskt hoppa mellan bänkar och räcken, staket och murar eftersom ”… allt blir dina träningsredskap när du ser dem med nya ögon”.

Nja, då får jag nog ha med en innebandyklubba, jag också. Som rent stöd. Skolstartens första dag råkade jag cykla genom Stockholm och överallt såg jag små högtidliga förstagluttare som kom där med ett stadigt tag i en föräldrahand – och en innebandyklubba i andra näven. Kanske ingår dessa slagskott också i skolans mål numera.

I barnens ansikten fanns det jag kan skymta förbi i mitt eget; förväntansglädjen inför att lära något nytt. För att sedan, efteråt, ha blivit någon annan. Mer kunnig. Skillnaden är väl att för dem är det sanningen, min egen ambition brukar avta med kvällsljuset. När dagarna mörknar minut för minut kan jag, utan saknad, ha glömt den där glimrande stunden när jag skulle bli deckarförfattare eller lära mig hoppa mellan bänkar och räcken. September skänker vila och försoning, snart räcker det att göra det man måste och sen dra något gammalt över sig. Krypa upp i soffhörnan och läsa en bok. Grunna lite över de stora frågorna. Som när en kvinna får chans att breda ut sin vardag i samma tryckta tegelstensformat som en Norén eller en Knausgård.

Svenska Dagbladet 24 augusti

karin_thunberg_731375b  Med kaffet som minnesbärare

Nja, inte vet jag om varje morgonstund har guld i mund. Viktigare är smaken av kaffe. Därför uppstår en mild panik den morgon när kaffet är slut, affären ännu inte har öppnat – och det inte ens finns en sparad burk Nescafé från någon semesterresa gömd bakom påsarna med socker och mjöl.

Visst kan man starta dagen med te, för många är det enda tänkbara alternativet. Men om man nu man tillhör morgonkaffe-drickarna – ååå, då blir det mer besvärligt.

Att detta, också detta, är ett ålderstecken inser jag efter att ha läst förra årets Fikarapport (någon ny för 2013 har tydligen inte kommit). Här redovisas undersökningsresultaten som visar att det är flest personer 50 +, eller snarare över 56 år, som uppger att morgonkaffet är dagens viktigaste ”fikastund”.

Själva ordet kan vi kanske hoppa över. Eller åtminstone bortse ifrån. De flesta bokstavskombinationer kan jag acceptera eller rent av uppskatta men just ”fika” låter bedrövligt för något som är så angenämt. Länge trodde jag att det var ett hoprafsat 70-talsord. Nu lär jag att det, förmodligen, föddes redan på 1800-talet bland sotarna i Stockholm. Det kan också vara lånat, forskarna verkar oense, från Malungs skinnarmål. Hur som helst verkar begreppet ha flutit ut till att gälla de mest skiftande drycker. Häromdan hörde jag en treåring uppfordrande hävda att det var dags för ”föjmiddagsfika”. I hans värld var det nyponsoppa och smörgås.

Enligt rapporten från 2012 varar en fikapaus på jobbet 13 minuter – och en på fritiden 22 minuter. Slår vi ihop njutningsstunderna fikar vi sammanlagt 11 hela dygn per år. Helst med familj, vänner och kolleger. Mindre gärna med grannar eller chefer.

Alla kaffemostrar – kaffemorbröderna kan inräknas – bär med sig minnen från livets mest oförglömliga koppar. Som den på BB när en förlossning är över och man darrande lyfter sin första kopp efter att ha blivit förälder till den lilla människa som ligger där bredvid en. Eller på resan utan mat eller sömn när ett kafé plötsligt dyker upp som en oas i gryningen/ösregnet/sunkkvarteret och där finns rykande hett kaffe och stora smörgåsar.

Själv bär jag med mig barndomens bestörtning över att vuxna, också när det värsta hänt, så snabbt kunde samla ihop sig, utbrista: ”Vi får väl ändå ha en kopp.”  Som när min egen farfar plötsligt dog. Hur kunde de tänka på kaffe.

Idag förstår jag precis. En kopp hett, starkt i min rosa älsklingskopp tröstar mer än både vin och Valium. Fram till klockan 18. Sen måste jag gå över till ”sov-te” om jag inte ska ligga vaken halva natten. Också där kan finnas en brytpunkt. Min mormor drack kvällste fram till sin 98-årsdag. Sen behövde hon kaffe för att kunna somna, fram till den där höstdagen när hon var nästan 101 och somnade in för gott.
Svenska Dagbladet 17 augusti

karin_thunberg_731375b  Barnvagnen nya kill-leksaken

Efter alla år har jag börjat titta på barnvagnar igen. Förundrats över modellerna. Numera verkar inte ens våra minsta små människor få börja sina liv i stillsamma ekipage på fyra stadiga hjul. Det är vrålåk som gäller, vagnar med namn som BabyJogger, Bumbleride, Bozz och Bugaboo. Han som snart ska blir pappa för första gången vet – och har förklaringen: Det handlar om hans egen generation. Om en ökande jämställdheten som betyder att fler män tar ut föräldraledighet när de – förstås – måste lufta sina små.

–   Barnvagnen har blivit den nya kill-leksaken, säger han som tror sig veta. Precis som när det gäller bilar byter man upp sig i modeller. Men inte bara för att kunna köra runt sin bebis. Man måste också utnyttja tiden för egen del. Därför finns vagnen för den som vill jogga och snart, tro mig, kommer modellen som gör att man kan klättra i berg.

Historien ger honom rätt. När män tar över en syssla utvecklas blixtsnabbt de tekniska hjälpmedlen. Nya apparater letar sig ut på marknaden och snart har de blivit föråldrade och måste ersättas med nästa modell och nästa …

Ska vi gå riktigt långt tillbaka kan vi börja med mjölkerskorna, kvinnorna som satt på huk och drog i kospenarna så mjölken strilade ner i hinken som de hade mellan knän. När män började mjölka var det slut med pall-sittandet. Vips hade vi fått mjölkmaskiner som, det hör sannerligen till historien, också sparade kvinnornas ryggar och händer.

Ett senare, ständigt sommaraktuellt, exempel är konsten att steka en biff. Eller korv. Kvinnor har i alla tider stått vid spisen, svingat sin stekspade över fläskkotletter och bratwurstar. När män kom ut som grillmästare var Huskvarnaspisarnas tid förbi. Grabbgrillen heter Weber. Gärna Weber Q.

Att barnvagnshandtag numera kan höjas och sänkas är förmodligen också en konsekvens av ökad jämställdhet. Pappor ska inte behöva gå krumryggade genom sin föräldraledighet. Men allt det andra; måste barnvagnar kunna springas med och klättras med och vändas på en femöring? Räcker det inte att rulla fram i någorlunda maklig takt, inte minst med tanke på pyttemänniskan som ligger där och sover. Eller stillsamt vill titta på sin tumme – eller på sin mamma/pappa – utan att drabbas av åksjuka.

Han som ska bli pappa för första gången kan inte lova att det inte blir en Bugaboo till slut i alla fall. Men han lovar att ha barnet vänt mot sig – utan att det göms under tyg, denna märkliga vana som gör dagens bebisar till färdignattade papegojor. Men mest talar vi om det andra, det en ny barnvagn egentligen handlar om: Att en ny människa är på väg, har börjat sträcka på armar och ben inne i sitt mörka gömsle. Det är, sannerligen, ett under som långt – och hisnande – överstiger en färskaste Mountain Byggy Evolution Mini Chilli.

Svenska Dagbladet 10 augusti

karin_thunberg_731375b  Funderingar i Garbos fotspår

En liten hop har redan samlats på Blekingegatan, om en stund kommer huvudpersonen att anas i utkanten. Fortfarande lika gåtfull. Men först händer det som brukar hända när nya grupper bildas; människor intar blixtsnabbt sina positioner, platserna de en gång hade i syskonskaran. Eller i skolklassen.

De sist tillkomna, Eftersläntrarna, hinner knappt haka på förrän Skvallerbyttan vaknar och högljutt undrar: ”De där sista, ska de inte också betala?!” Då har redan Den inställsamma ockuperat guidens uppmärksamhet, vill gå tätt bredvid, veta allt. Endast Ifrågasättarna bryter friden, måste hävda egna kunskaper. Ibland hörs de, ibland inte. På guidade turer gäller det att behålla sin plats i kön. Om man inte tillhör De vetgiriga, de som närstuderar detaljer och därför oavbrutet kommer på efterkälken.

Men allra sist – eller först – denna heta söndag på Söder i Stockholm kommer fröken Gustafsson. Eftersom det är henne allt handlar om. Att vandra i mäns fotspår är hur lätt som helst, som en samling vandringspokaler ståtar gänget från Tranströmer till Slas, Strindberg, Bellman och Fogelström.  Greta som bytte efternamn till Garbo – enligt guiden med hjälp av fd moderatledaren Ulf Adelsohns pappa som var jurist – är ett av de kvinnliga undantagen.

Nu traskar vi genom både sekler och en svindlande samhällsutveckling. Huset på Blekingegatan 32 är nytt, men där på fjärde våningen delade den blivande filmlegenden kökssoffa med sin syster Alva fram tills hon lämnade Sverige. Gatan har behållit sin sträckning. Jag stirrar ner i asfalten och tänker att här ledde hon hem sin överförfriskade pappa, renhållningsarbetaren Karl Alfred. Hans hand på hennes lilla axel. Samma grepp som kvinnan jag nyligen mötte – och nötte barndomsminnen med – hade kvar som ett brännmärke. Morfaderns tunga hand på hennes högeraxel när han måste ledas hem från sena krognätter.

Men Karl Alfred Gustafsson dog ung – och dottern Greta kom loss. Fick jobb som tvålflicka och hamnade så småningom på PUB. Innan Dramatens Gustaf Molander och regissören Mauritz Stiller fick syn på henne. Så blev Gustafsson Garbo – och vi kan hoppas att hennes liv ändå blev bättre, lyckligare.

Efteråt funderar jag mest på citatet, under Julia Ebles byst på Blekingegatans husvägg, där Omar Khayyam slår fast: ”Låt stundens solsken jaga bort de skuggor vi kalla imorgon och i går.” Hur det stämmer in på Greta Garbos tilltagande skygghet förklaras inte. Först verkar hon till och med bortjagad från sitt eget torg – bara Torsten Renqvists skulptur ”Lilla elefanten drömmer” finns kvar. Sen upptäcker jag hennes bild, i utkanten. Då har jag halkat flera timmar efter den guidade turen, annat kom emellan. Det är sånt som händer oss Eftersläntrare som ändå vill tillhöra De vetgiriga.

Svenska Dagbladet 3 augusti

karin_thunberg_731375b  När jag blir stor vill jag bli som Lars G Josefsson

När jag blir stor ska jag bli som de mäktigaste företagsledarna. De som aldrig tycks ligga svettvakna om nätterna och älta sina misstag, förbanna det som blev fel. Jo, kanske har maktens män – och kvinnor – också vargtimmar när ångesten kommer tassande. Men det är inget som märks utåt. I offentligheten håller de masken, vänder svart till vitt som de skickligaste trollkonstnärer.

När jag blir stor vill jag bli som – typ Lars G Josefsson, Vattenfalls förre vd.

När han – i DN förra lördagen – äntligen skulle kommentera den kritiserade Nuon-affären hävdade han att ”slutnotan för medborgarna är positiv” och att ”Vattenfall är rikare idag än för tio år sedan”. Själv fick han förvisso sparken men ”att sluta stämde in i min plan” och det generösa pensionsavtalet på 62 miljoner hade han ”inga synpunkter på”.

I flera timmar gick jag runt och undrade hur man lär sig tolka en gigantisk förlustaffär till något positivt. Den dag jag själv klarar liknande balansakter, om än i mindre skala, tror jag absolut inte att jag kommer att ljuga. Åtminstone inte medvetet. Då förmedlar jag nog bara det jag själv tycker är rätt. Sanningen har kanske olika lager, tänker jag här vid en kopp förtröstansfullt förmiddagskaffe; det som är sant på gräsrotsnivå kanske inte alls stämmer högre upp i maktsfärerna.

Ett verkar dock stämma: begår man en riktig dundertabbe bör man lämna företaget/partiet/organisationen omedelbums, innan medietränare kallats in. Annars återstår bara att ta på oskuldens vita skjorta eller blus och göra en hygglig pudel. Inte så att man måste rulla sig i stoftet, men ett lagom böjt huvud är alltid klädsamt. Ungefär som barn idag dagistränas till att snubbla fram ett ”förlåt”, oavsett om de menar det eller inte.

Att jag själv en gång i ungdomligt övermod ändrade företagsnamnet Tarkett till Parkett – från rubrik tvärs igenom en hel nyhetsartikel – berodde förstås på ren okunskap. Inte ens när jag dagen efter kallades in till lokaltidningens chefredaktör anande jag oråd. Jag trodde han skulle berömma mig, kanske utlova högre sommarjobbslön. I stället blev jag utskälld, förstås. Och den gången, om jag nu ska rabbla några fiaskon, som jag trodde att en faxad text där det stod Tore Frängsmyr längst upp verkligen var från Uppsala-professorn och inte från studenten som lånat hans fax – ja, då blev det ännu större rabalder. Eftersom jag i kreativt övermod redigerat texten så att den framstod som snubblande nära en intervju.

Det är i såna lägen man bör slå fast, som Lars G Josefsson i DN-intervjun: ”jag är något förvånad över att så lite intresse ägnas helheten”.

Vad som sen händer om – eller när – fler av oss tränats till en helhetsbild där vi verkar stå fria från skuld och skam och ansvar – nej, det är sannerligen inte en annan historia …

Svenska Dagbladet 27 juli

karin_thunberg_731375b   Radioterapin behövs just nu

Snett bakom mig morrar en kvinna att om hennes man och barn inte OMEDELBART plockar ihop allt de strött omkring sig i denna förbannade sand åker hon hem själv. Hon har fått nog av badliv, semesterliv – åtminstone denna dag när varenda relationsspricka riskerar att avslöjas och djupna i den brännheta solen.

Två sekunder senare raserar en felriktad boll sandslotten som en man ägnat timmar åt att konstruera, bygga, finjustera. Han börjar med att skälla ut sin oskyldiga hustru. Sen simmar han rakt ut i havet för att svalka ner känslorna.

Allan Linnér, tänker jag från min randiga handduk strax intill. Det är nu han skulle behövas; radiopsykologen som bara behöver öppna mun för att världen ska stillna och problem anta mer rimliga proportioner. Just nu har programmet sommaruppehåll, vilket är ack så beklagligt eftersom det är just nu som en klok-Allan behövs. Att semesterharmoni inte går att förprogrammera eller hämta hem via någon app vet alla som kan falla ner i själens svartaste hål just under ledigheten när man inte är tokupptagen med jobb eller andra aktiviteter. Det vet också alla familjerådgivare som har högsäsong i augusti.

Många krisande par behöver hjälp att hitta tillbaka till varandra och vardagen. Många vågar till och med berätta om sina svåraste, svartaste sidor när andra lyssnar. Som just i programmet Radiopsykologen. Eller, om ni minns det, SVT-serien ”Par i terapi”, där psykoterapeuten Poul Perris hjälpte människor genom de knepigaste relationsknutar.

Jo då, visst kan man undra vad som får människor att söka offentlig hjälp. Som om de frivilligt ställde sig nakna på ett torg. Står där med darrande händer, rinnande tårar. Eller, ännu värre, vad som får dem att visa upp den sårbarhet som de kanske inte alltid är medvetna om själva.

Idag struntar jag i förklaringen, skälet, till att människor söker public service-terapi. Jag är fylld av beundran inför deras mod och beslutsamhet. Och mitt i alltihop vet jag ju, av egen erfarenhet, att det inte är så farligt. Det mesta som hänt oss är varken unikt eller sensationellt. Det har också hänt andra. Att våga berätta är att sträcka ut handen mot den som delar vår erfarenhet, bjuda in till lättnaden att nej, du är inte ensam. Jag finns också.

I en tid när så mycket twittrar förbi utan varken intryck eller avtryck har dokumentärfilmerna seglat upp som de stora vinnarna. Det är riktigt liv vi vill se. Skratt utan applåder. Tårar utan glycerin. Händelser och meningar som bevisar att vi inte är skapade av teflon allihop. Något stannar kvar, rinner inte rakt av oss. På ont – men också på gott.

Allan Linnér, Radiopsykologen, återkommer i P1 från och med torsdagen den 22 augusti. Det är bra. Inte bara för dem som fortfarande har kvar semester, i sol eller huttrande snålblåst.
Svenska Dagbladet 20 juli

karin_thunberg_731375b
  Hilversum

Efter många utmattande tyska motorvägsmil kom skylten som fick mig att vakna upp. Hilversum?! Visst stod där Hilversum?! Precis som på min barndoms radioapparat, den som var stor som en halvrejäl byrålåda och tronade längst in i vardagsrummet. Bredvid stod fåtöljen där jag tillbringade så många timmar med att ratta mig runt i världen. Ut till de obegripliga språk som talades i Kalundborg, Hilversum, Berlin, Luxemburg och Strasbourg.

Det fanns en gång när jag tänkte att en dag ska jag ta mig till Hilversum. För där, det visste jag nästan bestämt, började den stora världen. Men först måste jag veta om Hilversum verkligen existerade, inte bara var ett avskavt namn på vår radioapparat.

Nu vet jag att Hilversum finns. På riktigt. Även om vi aldrig hann dit på vår snabbtur genom norra Tyskland, fram till Amsterdam och det nyfixade Rijksmuseet. Där vi också hann frossa oss genom van Gogh-museet och det spännande Stedelijk innan vi var tvungna att åka hem igen. Via nya långa motorvägar.

Från skoltyskan minns jag bestörtande lite. Förutom: ”Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen.”

Resor kan återberättas på olika sätt. Man kan hålla sig till de stora händelserna och intrycken. Bredvid finns småskavet, det som man kan grunna på minst lika länge. Som Hilversum. Eller dockskåpen på Rijksmuseet, de fantastiska dockskåpen framför vilka en liten flicka och jag blev ensamma kvar. I hennes ögon såg jag drömmen jag själv en gång hade: Å, tänk att få ha ett riktigt hus med små pyttedockor och pytteporslin och små sängar och …

Med från resan bär jag också minnet av mannen som sjöng på badorten, den som visst också var en kurort, uppe vid Nordsjön. Scenen på utomhuskafét var stor, nästan gigantisk. Men där stod han. En man i övre medelåldern med vit skjorta och bakåtkammat gleshår. Sjöng rakt in i en mikrofon med sådant magstöd att det hördes långt bortanför blommande lindar. Framför scenen stod några kafébord där människor, inte särskilt många, festade på kaffe med äppelkaka och vispgräddsberg. De flesta var klart mer intresserade av kaffet än schlagerkungen och allt blev plötsligt väldigt sorgligt. Å, där stod han som en gång säkert drömde om ett liv i rampljuset, en drömt som nu krympt till att underhålla spridda äppelkaksätare vid Nordsjön. Eller också var det inte alls så. Kanske var det just detta han ville. Han hade kanske aldrig haft mer högtflygande planer – eller också var han den som insett att alla drömmer inte ska realiseras. Vi ska inte ens göra ett försök.

För då – å, då kan de fortsätta studsa runt inom oss som röda ballonger. Möjliga att plocka fram när vardagen behöver extra magi.

Man måste inte åka till Hilversum. Man klarar sig utan både dockskåp och schlagerkarriär. Drömmen räcker: ” Tänk om jag en dag skulle…


Svenska Dagbladet 13 juli


karin_thunberg_731375b
 Mitt nya liv som luktspion

Världen luktar allt mindre ju äldre vi blir. Jo, jag har också läst artiklarna på Idagsidan, lärt att vår förmåga att registrera olika dofter försämras med åren. Läst och tänkt: om det ändå varit så väl. Eftersom jag i så fall är det anmärkningsvärda undantaget.

Aldrig någonsin har min näsa varit så alert som den är idag. Vips sniffar den upp varenda liten doft som ligger gömd någonstans, en doft som omedelbart drabbar mig med oanad styrka. När grannen i vårt förra hyreshus smet upp mitt i natten och smygrökte en cigarett precis under vårt sovrum letade sig lukten omedelbart in i mina ljuvaste drömmar. Blixtsnabbt blev jag klarvaken, satt där sur i sängen och förbannade att karln inte var snusare.

Så mycket annat som förr var lätt kan ställa till oanade problem. Som att i en biosalong hamna bredvid någon som just har stekt bacon/stressat sig till armsvett/rökt – eller ätit vitlök. Eller att, äntligen, hitta en trevlig semesterrestaurang men tvingas vända i dörren eftersom där anas en doft av glömda skurtrasor eller något annat matlustnedsättande.

Länge tänkte jag att livet söker balans, tillhandahåller lite hygglig kompensation. Eftersom jag alltid haft dålig syn och numera hör allt sämre – ja, då är det klart att min lukt blivit bättre. Så att jag ändå ska klara mig någorlunda hyggligt. Om jag läste Idag-artiklarna rätt stämmer det inte. Också mitt luktsinne borde säcka ihop efter årens flitiga utnyttjande. Särskilt med tanke på att så mycket luktar allt sämre. Det räcker att gå ut på gatan. Eller in i en affär. Å, denna uppsjö av prylbodar som formligen stinker av den skarpa, syntetiska doften från parfymerade ljus och tvålar. Skillnaden mellan avgaser och liljekonvaljer är hårfin när dofter blivit just till – stank. Att alla allergiker därmed också fått nya problem är en annan, minst lika viktig, historia.

För syn och hörsel finns hjälpmedel, behöver vi se eller höra bättre kan vi ta till glasögon, hörapparater. Omvänt kan vi låta dem vila de dagar vi vill vila från intryck, slippa se eller höra så mycket. En doftkänslig näsa finns inte så mycket att göra åt. Den känner det den känner, oavsett om vi står inför en rosenhäck eller gödselstack. Såvida vi inte trycker in lite bomull. Om det nu hjälper. Jag har i ärlighetens namn inte prövat.

Enda trösten just nu är att sommar luktar gott. Nästan överallt. I undantagsfallen finns fönster att öppna – och vips hjälper ljumma vindar till att vädra ut det unkna. Att ha kvar ett gott luktsinne lär också vara ett tecken på att man ännu inte blivit alltför senil. Hjärnan minns. Inte vill jag väl påstå att vi är några luktpioner, vi som på lång håll kan avslöja varenda stackars smygrökare – eller smyggodisätare. Men oj vilka bra luktspioner vi är.


Svenska Dagbladet 6 juli

karin_thunberg_731375b Villkoren för lycka har hårdnat

Det mesta som sägs, inte minst i ljumma sommarkvällar, har vi hört förut. Därför stillnade jag inför undantaget förra lördagen:

Det var i SVT:s ”Sommarkväll”, där Anne Lundberg talar allt mindre med hela kroppen vilket är bra, får oss att lyssna bättre. Nu passerade jag tv:n precis när Lena Philipsson avslutade en lång harang om att med åren får vi ökad självkännedom och därmed bättre självförtroende.

Det är då det hände. Björn Skifs, som satt mitt emot, avbröt. Erkände att för honom är det tvärtom. Med åren har han fått sämre självförtroende. En gång vågade han kasta sig ut i de mest hisnande äventyr. Numera …

  • … vågar jag inte lika mycket, Det känns som jag blivit höjdrädd på gamla dar, sa han som firat 40-årsjubileum på scen, i de mest skiftande roller.

Skillnaden mellan att vara lyckad och lycklig är förvisso himmelsvid. I den bästa av världar lär vi oss strunta i andras betyg och bekräftelse. I den vanliga världen – cyberrymden inräknad – känns det som kraven, villkoren hårdnat. Inte räcker det, till exempel, att lägga ut maffiga semesterord eller bilder på barn och blåbärsmuffins, efteråt måste man ju kontrollera hur många som gillar bilderna, texterna. Tänk om det bara är två, eller fem som tryckt på ”gilla-knappen”. Betyder det att ens barn och kakor – och i förlängningen man själv, upphovet till såväl bakverk som avkommor – är värda att tycka om? Åtminstone jämfört med vännerna, kollegerna som har en hel uppsjö med gilla-supportrar.

Det känns som bekräftelsesjukan ökar, sprids, slår ut i sin fullaste blom. Och den botas varken med antibiotika eller raw food. Det finns stunder när jag undrar om den är obotlig, bara kan mildras till något uthärdligt. Till exempel genom att vi stillar oss, tar reda på vad vi själva tycker är viktigt, oavsett andras gillande. Som detta att skriva. Jag vet, av erfarenhet, att mycket av det jag trott mig ha formulerat efteråt uppfattats som något annat. Tolkningen av en text går inte att förutse. Därför kan man bara utgå från det man vill berätta, förmedla. På mitt nattduksbord ligger Elisabeth Rynells läsvärda ”Skrivandet sinne”, där hon formulerar sitt eget behov: ”Jag tror faktiskt det kan vara så att under årens lopp har mitt skrivande förvandlats till ett sinnesorgan och utan det kan jag inte orientera mig i livet. Verkligheten blir på samma gång fadd och suddig och ohörbar; allt stannar i sin oåtkomlighet.”

Att göra det vi verkligen vill, det vi måste och behöver. Men också det vi skulle vilja våga. Hallå Björn Skifs, jag kan lova dig att du inte är ensam. Tänk om alla vi svindelbenägna skulle bilda DHF, De höjdräddas förening, grundad på insikten att rädsla förmodligen är farligare än höjder. Och skulle vi falla; tänk så mycket vi hinner se på vägen ner

Svenska Dagbladet lördag den 15 juni

karin_thunberg_731375b   Lev ut din lyckliga lördag

Han är sju år och har rusat ut i sitt första sommarlov. Kan lyckligt berätta att från och med nu finns inga tider eller gympapåsar att hålla reda på, i veckor framöver.

– Som om det var lördag varje dag, fattaru?

Hans bara ben, redan rispade av ledigheten, är precis så fulla av spring som i Idas underbara sommarvisa. Och jag tänker, jag hoppas, att han fortsätter springa, utan att falla. Åtminstone inte en lördag.

För många av oss är just i dag veckans främsta strunta-i-alla-plikter-dag. När vi kan – vilket just jag har nytta av – läsa tidningen extra länge. Unna oss en slö förmiddag. Redan om några timmar kan det börja dra ihop sig med nya ”måsten”.

Jo, visst vet jag att många jobbar. Själv tillhör jag generationen som till och med gick i skolan på lördagen. Jag har också levt så länge att systembolagen hunnit ha både lördagsöppet, lördagsstängt – och sedan öppet igen. Men det gäller alltså att hålla sig på benen, särskilt i dag. Häromveckan läste jag – i en tummad Metro – resultatet av en studie refererad i British Medical Journal där man gått igenom 4 miljoner planerade operationer inom den brittiska offentliga sjukvården. Absolut säkrast var att bli skuren i en måndag. För de patienter som blev opererade under helgen var dödligheten inom 30 dagar 82 procent högre. 82 procent! En förklaring skulle kunna vara att man under helgerna har mindre personalstyrka – och att de som jobbar är tröttare. Jämfört med de som vilat ut över helgen och kommer pigga till sina arbetsplatser måndag morgon. Är det likadant på svenska sjukhus? Skriv och berätta. De operationer jag själv tvingats gå igenom – nej, inte minns jag vilka veckodagar det var. Det enda jag så här efteråt kan konstatera är att de gick bra. För att läkarna var skickliga. Kanske till och med utvilade.

Det där referatet från British Medical Journal sade ingenting om tidpunkten på dygnet för de operationer som man studerat. Men plötsligt minns jag min egen pappa. Dagen när han skulle amputera sitt högerben. Det skulle ske tidigt, redan klockan sju ringde han och sade att nu var det dags. Hela natten hade han legat och klappat sitt ben, tackat för alla års spring och steg. Nu skulle det kapas strax under knäet, eftersom risken för kallbrand blivit för stor.

Operationen blev uppskjuten. Igen och igen. Klockan halv elva på kvällen ringde han halv- gråtande och sa att nu äntligen var det hans tur. Efter alla akuta fall som kommit emellan.

Pappa lärde sig aldrig gå på sin protes. Komplikationer tillstötte, benstumpen blev aldrig bra. I stället tvingades han bli proffs på att rulla rullstol.

Mitt enkla råd för dagen är: Njut av sommaren. Ägna er åt det maffigaste lördagsnöje ni kan tänka er. Men välj något hyggligt riskfritt, så ni står kvar på benen.

Svenska Dagbladet lördag 8 juni 2013

karin_thunberg_731375b


HALLÅ BRUDEN, LYSSNA PÅ PAPPA!


Hallå där bruden, och förlåt om jag stör. Jag om någon – kära nån, jag har ju dubbel erfarenhet – vet hur körigt det kan vara så här på bröllopsdagens morgon. Det är ju så mycket som ska hinnas med innan det är dags för ”ja-et” i nöd och lust.

Låt vara att andra ser till att en festmåltid på slottet är klar i god tid och att uppläggningsfaten är diskade. För att inte tala om silvret, att det blivit putsat. Där är skillnaden gnistrande klar mellan Drottningholm och en hyrestrea på Södermalm. Låt oss därför hoppa över det praktiska, hålla oss till det andra, viktigare. Det som är allvar och inget tihi: Att ett bröllop, oavsett om vi är kungliga eller inte, handlar om kärlek. Att två människor bestämt sig för att leva med varandra inte bara i kvillrande förälskelse utan, förhoppningsvis, livet ut.

Därför räcker det inte att säga ”ja” en jublande bröllopsdag. Vi måste välja varandra, om och om igen, genom gråvädersdagar och vaknätter. Vårda kärleken. Se till att den inte slocknar och dör ut.

Vad finns för knep?

Häromdagen letade jag bland gamla inspelade intervjuer efter en speciell, lyssnade av ett band på måfå – och hörde en man tala om detta att hålla äktenskap vid liv. Jag trodde först det var Sven-Bertil Taube. Sedan hörde jag att det var kungen. Inför hans 60-årsdag fick jag en intervju och bland allt vi hann igenom kom just vardagskärleken upp. Eller, i kungens fall, hur man håller ”klickandet” igång.

Om en stressad far inte hunnit tala med sin yngsta dotter om kärlekens underhållsarbete tar jag tillfället i akt, förmedlar det han sa. Att just kungens trovärdighet som kärleksprofet fått sig några törnar efter vårt möte hoppar jag över. Idag kan väl solen få lysa utan skuggor eller isvindar.

Vid vårt möte, innan han fyllde 60, minns jag att han blev smått bekymrad när vi kom in mer åldrade äktenskap. Med blicken riktad mot en gobeläng sa han – och nu skriver jag av bandet:

–   Jag har en känsla av att många par inte talar med varandra om vad de gör på jobbet. Att göra det, jag tror det underlättar mycket. Att man ställer åt sidan sånt som avundsjuka och missförstånd. Min hustru och jag jobbar inom samma område – fast det gör vi ju egentligen inte alls, drottningen har mycket med Childhood Foundation och Silviahemmet att göra. Men vi försöker tala om det mesta som pågår.

Kungen drog efter andan här, förtydligade att de stora, övergripande händelserna får sin plats, rent naturligt. Men de räcker inte som kärlekskitt. Vardagsbestyren är minst lika viktiga:

– Småplocket, sa kungen och letade efter fortsättningen, småplocket är det fundamentet som vi bygger vår tillvaro på.

Så, kom ihåg det sessan, och alla andra som gifter sig idag: Lusten behöver vi, nöden kommer vi inte undan. Men det är ”småplocket” som grundar våra liv.

Svenska Dagbladet lördag 1 juni 2013

karin_thunberg_731375b

VI SOM FORTSÄTTER KÄMPA

Vi hoppade över Mors dags-middagen, sonen och jag. Tog i stället en soppa på krogen där vi hann gå igenom det mesta som ryms i ett utvecklingssamtal. Det är sådana man behöver några gånger per år med sina vuxna barn så man trots avstånd kan hålla sig lite uppdaterad. Fast något var annorlunda den här gången. Nu var det han som frågade mest – och tålmodigt lyssnade på mina planer hit och dit. För att sedan, efter den sista slicken crème brûlée, slå fast att just min generation kvinnor verkar knäckande ambitiösa. Eftersom vi aldrig verkar släppa behovet av att vara duktiga. Samtidigt som vi är så rädda för att misslyckas.
– Mamma, du borde exponera dig mer för sånt du inte kan, blev hans glasklara råd.

Det är sånt man kan gå och tugga på långt efter att en tallrik fisksoppa är tömd – och glömd. Vänder man på resonemanget kan man säga att jag tillhör den första generation kvinnor som inte behöver försvinna in i skuggorna efter varken 50 eller 60. Det är vi som fortsätter jobba och yoga och dansa salsa så att höfterna gungar som vågor i storm, det är vi som skaffar hund eller motorcykel – eller en ny man att älska åtminstone någon helg då och då. Det är tillåtet. Helt okej. Ingen kan åtminstone hindra oss. Jag kan cykla genom Stockholm en ljummen försommarnatt och i backen ner mot Katarinavägen hisna av lycka. Över att jag lever. Just denna sommar har jag överlevt min egen mamma med snart två år. Allt jag fortfarande vill uppleva hör säkert ihop med henne, hon som aldrig ens kom till Stockholm under sitt korta 61-åriga liv. Jag måste göra det mamma aldrig kunde, vågade, orkade. Innan det är för sent för mig också.

Men jag måste ju inte lyckas med allt. När duktiga flickor blivit till gråhårsmammor är det förvisso dags att tagga ner. Njuta mer, kämpa mindre. Fast sen, efter den där middagen förra veckan, släntrade sonen och jag genom en sovande stad. Just där näktergalen sjöng som vackrast låg ett servicehem – och där i träden blänkte något. Fyrkantiga, inplastade lappar. Bevisligen släpps de gamla ut på tipspromenad ibland. Nu fastnade jag framför lappen med frågan som kullkastade hela min förhoppning om att med åldern försvinner de värsta prestationskraven. Här ville man till exempel veta vilket landskap som har linnea som symbol.

Sonen kunde omedelbart lugna: Tipspromenader lär dö ut med de som är 80+ i dag – och kan sina landskapsblommor.
– Din generation kommer att få yogapass och mindfulness som avkoppling. Inga tävlingar där ni anstränger ihjäl er för att vinna. Det är möjligt att han har rätt, om det nu finns servicehem kvar i framtiden. Sen slog vi vad om linneans landskap där i natten. ”Småland”, skrek jag så fåglarna tystnade.

Tack och lov hade jag rätt.

KARIN THUNBERG Medarbetare SvD

Tidigare krönikor:

Befrielse på minnets soptipp | Inrikes | SvD www.svd.se/nyheter/inrikes/befrielse-pa-minnets-soptipp_8183162.svd